Det har väl varit bättre månader än den här måste jag få säga. Fast först måste jag ju berätta att vi glömde att skriva om hur det gick på utställningen i slutet av Augusti som jag var med på. Jo då, jag blev tvåa i konkurrensen. Mot vem? Jo mot brorsan Dexter som som vanligt blev etta ;o)
September, hååhååå jajaaa. Det började med att jag fick några konstiga utslag på kinderna som vätskade sig. Fort gick det för dom att sprida sig också. Matte ringde Albano så att vi skulle få komma dit, men se dom hade ingen tid för mig så vi fick vända oss till västra djursjukhuset i stället. Dit fick vi komma samma dag. När vi kom in till veterinären så satte hon igång att köra med en hemsk brummande maskin på mina kinder. Det var en klippmaskin som man klipper päls med. Jag blev ju jätterädd och backade undan. Som ni kanske vet så är det ju något vi varghundar är specialister på, att backa alltså. Så det slutade med att matte ställde mig med min rumpa in i ett hörn så jag inte kom någonstans och sedan klipptes det. När jag var klar hos veterinären så var jag helt kal uppepå huvudet och på båda kinderna. Veterinären talade om att jag hade fått något som heter fukteksem och då måste man göra så här för att sedan kunna behandla med salva. Jag blev behandlad med sån där salva i lite mer än 1 vecka och sedan var det bra, förutom det att man såg ut som Skalle-Pär. Så en dag började Primus uppföra sig konstigt. Han ville inte följa med när vi gick på promenad utan matte fick bära honom. Hon förstod att något var på tok och tog tempen på honom. Han hade jättehög feber och så gick han väldigt försiktigt, precis som om han hade ont i kroppen. Matte tog honom till Albano där veterinären tog en massa blodprov och ställde frågor. Hon trodde att det kunde vara någon sjukdom som man får av fästingar eftersom både Primus och jag själv har haft flera stycken under sommaren. Matte fick recept och goda råd och fick åka hem med Primus igen. Jag tittade till Primus då och då men han var så himla dålig så jag ville inte störa. Han fick mer och mer feber och så ont i kroppen att när matte tog i honom så skrek han. Nä sa matte det här går inte vi får åka till sjukhuset igen. Primus får berätta själv härifrån.
Loke
Primus poserar.
Sjukhuset ja, hu så hemskt. Först och främst var jag så sjuk att jag nästan inte minns nånting. Dom gav mig sprutor där och så satte dom fast en nål i mitt ben som det gick en slang med vatten (såg det ut som ) i. Jag började faktiskt må lite bättre men det hade blivit något fel på mina bakben, dom fungerade inte längre, HJÄÄÄLP, jag kunde inte stå och gå, bara ligga där. Dessutom så lämnade mattarna mig kvar där på sjukhuset, alldeles ensam med alla främmande människor. Jag fick stanna där i flera dagar för jag blev inget bättre, men så en dag kom en ny doktor och hon sa ”vi prövar med att byta medicin på lilla Primus för jag tror att han har en inflammation i hjärnan eller ryggraden”. Jag fick en annan sorts medicin och i ett huj så började jag må mycket bättre. Jag började t.o.m. att kunna stå på mina ben igen och fick gå ut i rastgården, vilken lycka. Så en dag när vi skulle gå ut så satt mattarna och husse utanför dörren och väntade på mig. ÅÅÅÅHHHHHHH, vilken glädje, jag som trodde att dom hade glömt bort mig. Jag skrek och jag for omkring så personalen kom rusandes ifrån alla håll i tron att någon hund hade ont någonstans. Jag höll nog på och hälsade på allihop i en kvart och veterinären sa att jag skulle ta det lugnt och inte fara runt på det där viset. Men vad skall en liten hund göra när han är så lycklig. När jag kom ut till bilen blev jag lika lycklig en gång till för i den satt ju Loke, konstigt nog så hade jag ju saknat honom och jag fick höra sen att Loke tydligen hade saknat mig också, för när jag låg på sjukhuset så hade han letat efter mig när han var ute och gick. Det blev en lång konvalescens, jag orkade inte med några längre promisar förrän efter 14 dar och det tog en hel månad innan mina bakben fungerade till hundra procent igen. Nä hu , jag vill aldrig mer bli så här sjuk igen. Ha det så gott!
Primus